Skitsnack aka skitigt snack

Vet ni att man faktiskt kan säga nej till skitsnack. Det är sjukt enkelt. Man säger bara nej tack. Man kan hålla upp ena handen också, som om man säger stop, fast med handen. Man kan alltså verbalisera och gestikulera samtidigt eller göra en av de båda, för att slippa höra. 

Vi kan gå runt och tro att vi inte har möjlighet att tacka nej till skitsnack. Men vi har faktiskt möjlighet att tacka nej till det, men ibland kanske vi inte vill tacka nej. För visst är det väl ändå lite kul att snacka skit om någon? Att trampa på någon, för att man själv kan få framstå som en liiiite bättre person? Växa några centimeter för just det tillfället? Man känner hur den primitiva varelsen, likt Gollum i Sagan om ringen, tar form och ögonen smalnar. Man sänker ljudnivån i tron om att våra ord kan gå genom väggar, färdas flera mil och landa i "fel" persons öron. Viskelivisk. Munnen vattnas och en känsla av falsk samhörighet sprider sig i rummet. Vissa har i och för sig inte ens den "artiga" sidan utan kan, med munnen full av bajs, skrika ut skitsnacket så att alla hör. Den andra nämnda sorten kan ibland bli lite mer accepterad, för de är tydligen modiga som vågar säga vad de tycker. Jag tycker det luktar som ett stycke bajs efter en vild enchiladasfrosserikväll. 

Om vi går runt och tror att vi blir bättre personer av att trampa på andra, you better think again. På samma sätt som hat föder hat föder skitsnack följande: (detta är alltså i dessa punkter som skitsnacket börjar i också)

- Osäkerhet
- Avundsjuka/svartsjuka
- Orolighet
- Misstänksamhet gentemot vänner och andra potentiella skitsnackare
- Och givetvis: ännu mer skitsnack

Och så går det runt runt runt. Säger du nej tack, kan du vara med att bryta cirkeln. Ibland kan jag bara säga: Jaha. Rycka på axlarna. Tystnad. Skitsnackaren fumlar sedan efter något positivt att säga om den hen snackade skit om i hopp om att rädda situationen. Oftast blir det så. Ibland blir det värre. Ännu mer skitsnack, för att "vinna" mig i samtalet. Och visst kan jag falla dit jag också och har gjort FLERA gånger under min tid på jorden (jag är inget helgon). Att jag blir den som skitsnackar om någons skor tex. Men jag orkar inte. Om någon har ett par skor på sig, så är det av samma anledning som du har dina på dig. 1. Du vill inte gå barfota. 2. Du tycker dina skor är snygga. Kan vi inte bara vara snälla med varann? Hålla munbajset på insidan och släppa ut fjärilar och rosa moln istället? För vem blir inte glad av sånt? Jag älskar ju rosa. 

Jag är uppvuxen i ett skitsnackigt-fritt hem. Min underbara mor har aldrig skitsnackat med mig eller skitsnackat med någon så att jag hört. Och säger hon något som hon inte gillar hos en person så är det ett opartiskt konstaterande. Hon har alltid något gott att säga om alla människor hon kommer i kontakt med och säger gärna det till dem också. Ibland är en och annan lyckotår inblandad, som jag fått ärva (Tack mamma!). Jag gråter MINST 3 ggr i veckan. Jag är SÅ tacksam för det skitsnackig-fria och framförallt fördomsfria hem jag fått växa upp i. Det har gett mig ödmjukhet och kärlek för andra människor och till livet i sig. 

SÅ när du känner själv att du vill skitsnacka av dig, ta ett djupt andetag och medan du tar det andetaget fråga dig själv; varför känner jag det här behovet att trycka ner en annan människa? Är jag osäker/avundsjuk/Svartsjuk eller bara uttråkad eller vill jag bonda tomt med den här personen? Det spelar ingen roll om personen i sig hör det eller inte, för det du gör är att du trycker ner dig själv i det hela också, inte bara den du snackar om. Det är en tom hävdan av dig själv. För vi kan ju inte bygga vår personlighet, liv och relationer på tomhet, eller hur? Vi behöver näring. Och den näringen är kärlek. Har du inte något gott att säga, bajsa med stängd mun. Tack. 

Nu ställer vi oss i ledet?

Byråkrati. Ett ord som innehåller ett annat ord. Byrå. En byrå kan vara funktionell om man använder den på rätt sätt men så fort man ska använda byrån till något annat blir det kaos. Jag kan som inte förvara frysvaror i den, för då tinar allt. Jag kan använda den som ett bord, men det blir himla obekvämt. Jag menar var ska benen ta vägen? Det frustrerar mig att jag inte kan använda byrån till något annat än vad den är ämnad för. Den är ämnad till att förvara föremål som får plats, och utrymmet är inte oändligt. Det är begränsat utrymme i en byrå. 

SÅ känner jag just nu om allt som har med byråkrati att göra! Jag känner mig trängd, kränkt i att jag inte kan få vara den jag verkligen vill vara. Det är begränsat utrymme i byråkrati. Ställ dig i ledet. Jag önskade verkligen att jag var en sådan som kunde ställa mig i ledet. Acceptera läget. Förstå vad skönt det hade varit! Jag hade besparats på så mycket frustration, tårar och sömnlösa nätter. 

De säger att vi har sådana otroliga valmöjligheter i Sverige. Och det har vi och det finns länder som har det ännu värre, men jag bor i Sverige och hade planerat att bo i Sverige väldigt länge så därför vill jag göra det så drägligt som möjligt för mig så att jag kan göra det drägligt för andra. Men det är ju val som någon annan har bestämt. Så vi kan välja av det utbud som någon annan valt att vi kan välja. Det som stör mig absolut mest är att byråkrati kan användas på ett otroligt sämst sätt. Att skapa vägar, regelverk och strukturer som en generaliserande åtgärd, där individens drömmar och framtidsförhoppningar ibland inte får plats, gör att jag knyter nävarna tills de vitnar. Jag är en av dem som inte får plats.

Det är väl självklart att vi inte ska göra som vi vill. Vi behöver regler, lagar och så vidare för att vi ska ha ett fungerande samhälle. Men byråkrati som minskar destruktivitet och ohälsa är en sak, men när byråkrati finns ”bara för att” är… Apa. (ta inte illa upp, alla apor som läser)

Nu kanske ni undrar vad som hänt? Jag har en dröm. Att få undervisa ungdomar varje dag tills jag dör. Undervisa i dans. Jag älskar att arbeta med ungdomar i danssalen. Jag älskar att få möta ungdomar varenda dag, att få inspirera, utmana i konstnärlighet, fostra och stötta ungdomar. Jag vill göra skillnad! Jag vill att ungdomar ska förstå sitt eget värde och deras egna styrkor. Jag vill att de ska känna sig älskade och behövda. Jag vill följa med på deras resa till vuxenlivet, se deras utveckling, stötta när det behövs, fostra dem till fungerande medborgare. För att jag ska kunna göra detta behöver jag själv inspireras, syssla med det jag brinner för och framförallt undervisa i det jag brinner för! Hur ska jag fånga mina elever för mitt ämne, om jag själv inte brinner för det? 

Skolverket har bestämt att man inte kan kombinera två estetiska ämnen i sin universitetsutbildning och man kan absolut inte bara läsa dans och allt vad det innefattar. Jag kan välja matte, historia, svenska och engelska. Eller i mitt fall nu, företagsekonomi. Det var ju fint att jag fick igenom det, företagsekonomi, efter lite om och men. Varför jag tjatade till mig företagsekonomi kanske ni undrar, men det behöver jag inte svara på nu. 

VARFÖR KAN JAG INTE FÅ KOMBINERA TVÅ ESTETISKA ÄMNEN ELLER BARA HA ETT? Jo, för att skolverket bestämde det och för att det är så. Det var den förklaringen från skolverket, följande är mina egna antaganden och slutsatser efter lästa artiklar, regeringsbeslut och andra viktiga texter. Mina anställningschanser ökar om jag tar ett teoretiskt ämne också. De vill att vi ska få ökade chanser till att få jobb. Det är ju fint. Men hade det inte varit ännu finare om vi fick koncentrera oss på ett ämne som vi brann för? Förkovrade oss i det, så att vi kan ge ännu mer till våra elever. Tänk om jag hade kunnat få fokusera på dansen, fördjupa mig i koreografiskt arbete, konstnärliga processer och så vidare. Så mycket jag hade kunnat geee till mina elever! 

I och med att Moderaterna skär ner mer och mer på kulturen i Sverige, minskas även arbetstillfällen för oss kulturarbetare och då är det väl klart att de ändrar om i utbildningen också. Och om de på lång sikt planerar att avveckla kulturen ännu mer (under förutsättningen att de fortfarande är vid makten, vilket jag absolut inte hoppas på), så är det väl klart att de tvingar oss att läsa ett teoretiskt ämne. Jag värderar inte teoretiska ämnen som något dåligt, det är underbart att det finns och att det finns lärare som brinner för matte, svenska och engelska! Det behövs också! På samma sätt som de estetiska ämnena behövs. 

Jag är dessutom i en skarv i lärarutbildningen där jag tillhör en av de årskullar som inte får vara ett ämneslärare, medan i den absolut nyaste versionen av lärarutbildningen tillåter ett ämneslärare. Vad händer? Jag hade bara oturen att hamna i den årskull där jag inte får plats för det jag vill. Så länge vi har en utbildningsminister som vänder kappan efter vinden, byter regelverk och riktningar lika ofta som han byter kalsonger, kommer vi ha en otrygg och instabil utbildning som knappt den administrativa personalen på skolan hänger med på. Och hur hållbart är det? 

Min kritik är inte riktad till skolan och dess personal. Jag älskar skolan och alla skoleldsjälar! Min kritik är riktad till dagens styrmän och kvinnor, som gick i skolan på stenåldern och som tittar på medan skolpersonal och lärare bränner ut sig till tusen för att behaga och följa föränderliga regler, nedskärningar efter nedskärningar. Säga nej till elever som vill något annat än vad regeringen har utformat. Frustratiiiooon...

Ofärdiga tankar på en blogg. Detta är inte bara ett gnällinlägg, jag har redan tagit allt detta vidare till skolverket i form av ett formellt och sakligt mejl där jag belyser fördelarna med att hålla sig inom det ämne man brinner för. Jag kommer ta detta vidare på alla sätt och vis tills de tröttnar på mig. Jag är mån om min framtid och mitt välbefinnande, för då kan jag vara en tillgång till samhället och andra människor! Vissa kanske tycker att jag bah kan ställa mig i ledet och acceptera läget och fokusera på fördelarna att jag blir mer anställningsbar. För det första är jag tyvärr inte lagd åt det hållet. För det andra kan jag kan inte inspirera, om jag själv inte är inspirerad! Jag kämpar för allt jag tror på. För jag vet att jag är hälsosam i mitt tänk, och jag skadar inga andra människor i mitt arbete. Jag är mot orättvisor som går utöver en människas välbefinnande och frihet i att vara sig själv. Det är ingens rätt att beröva en annan människas drömmar, personlighet och frihet! 

Aaah, måste sluta skriva nu så att jag inte ballar uuur. Jag LOVAR att skriva om något gladare en annan dag. Hej. Nu ska jag dansa tills jag blir glad igen. 


Edit. Anledningen till att jag belyser kombinationen av två estetiska ämnen, är för att jag är utbildad teaterpedagog på folkhögskolenivå och skulle vilja fördjupa mig i teaterpedagogik på högskolenivå. Tänk vad gött det hade varit att kunna kombinera dans och teater, och att kunna använda dansen i teater och vice versa. Då hade jag kunnat fördjupa mig i dessa på ett annat sätt än om jag läser två helt skilda ämnen som inte på något sätt kan vara kopplade till varandra. 

Han hälsade med penis!

rätten till sin egen kropp! 

Något jag har funderat över det är hur jag, exempelvis på ett dansgolv, kan upplevas som en riktig tråkig sak som inte kan ha lite "kul". Det är inte min värdering. Det är i andra killars ögon. Killar som, utan min tillåtelse, trycker sitt skrev mot min rumpa i hopp om att få ta en svängom tätt slingrande om varandra. Han hälsar med sin penis. Han vill ha en trevlig stund. Min instiktiva reaktion är, utan att vända mig om, ta tag i hans arm, vrida om den, slänga hans kropp över mig mot golvet, och när han ligger där, trycka honom på bröstet med min vältränade fot samtidigt som jag håller hans arm i ett omvridet järngrepp. Och väsa: Har jag bjudit in dig? Inte? Oh, jag svängde lite på rumpan? Då tänkte du att, den här rumpan är min att erövra? Vem gav dig den rätten? Du? Jaha, men jag som ägare tyckte att det var okej? Tydligen inte, för då skulle du inte ligga här på golvet som en slak soldat. 

Hade jag gjort allt det där, så hade inte bara folk trott att jag var en hemlig ninja, utan att jag kanske tar i lite väl. Men så här känner jag på riktigt när det händer. Istället för att ställa till en scen (och för att inte avslöja min hemliga ninjaidentitet), vänder jag mig ibland om, stilla, stirrandes, skakar på huvudet. Eller så gör jag sliiiiide åt ett annat håll för att lösgöra mig från penisens ihärdiga blick. Men det fanns en tid då jag fick för mig att det är så här det går till, alltså att jag inte hade ensamrätt till min egen kropp. Jag var yngre, naivare och inte van vid att säga nej till människor som ville ta på mig utan min egentliga tillåtelse (även om det kändes fel). Man skulle se det som uppskattning. Det var ju någon som gillade vad den såg. 

Det är ju kul. Folk runt omkring mig visade också att det var okej, för de tillät sig behandlas på samma sätt. MEN DET ÄR INTE OKEJ!! Det är vidrigt! Och jag avskyr att det finns de som bara stjäl och stjäl och stjäl av ens integritet, självuppfattning och självvärdering. 

Din kropp är din egendom. Du har ensamrätt till din kropp. Din egendom. Du äger den. Ändå händer det att någon otillåtet tar den ensamrätten från dig. Det kan hända lite varstans, på dansgolvet, på bussen, hos en kompis kompis eller t.o.m. i ens eget hem. Både fysiskt och verbalt kan ensamrätten till din egen kropp tas från dig. Det är vi, själva, som bestämmer vem som kan få tillträde till våra kroppar. Vi har makten att sätta gränsen till vad som är okej. THERE! Inte tacka och ta emot, säg nej tack och stå emot! 

Jag älskar min kropp!

JAG älskar min kropp. 

Jag ÄLSKAR min kropp. 

Jag älskar MIN kropp. 

Jag älskar min KROPP. 

Scenariot. Två fina vänner står framför spegeln i underkläder och studerar varandras kroppar. Den ena vännen studerar sin väns kropp uppifrån och nerifrån, bakifrån och framifrån och säger: "Guuu, vad mycket celluliter du har på din rumpa. Du kan inte visa upp den i sommar! Och dina bröst, va hängiga och små dom är... När du blir 30 tycker jag att du kan ge dig själv en födelsedagspresent, ett bröstlyft." De böjer sig närmre mot spegeln och studerar varandras ansikten. "Vad har hänt? När fick du sådana mörka ringar under ögonen? Vi tackar Gud för smink så att du slipper gå ut så där! Och dina rynkor, suck... Nu går det bara utför för dig." De kliver lite längre från spegeln för att återigen studera varandras kroppar. "Nä, du får sluta äta socker och vitt bröd annars vet jag inte vad du ska göra med din putande mage.. Sanslöst, hur hände det där? Jag hatar din kropp!"


Känns scenariot igen? Inte? Vad skönt. Det hade ju vart tråkigt om du kände igen dig i detta elaka scenario. Men om du läser det en gång till och byter ut "du", "dina/din" mot "jag" och "mina/min"... Känner du igen dig? Förmodligen lite mer va? Vad tråkigt! Vad elak du är mot dig själv. Varför skulle du vilja se på dig själv så där när du aldrig skulle få för dig att se en nära vän på samma sätt? Okej, vi tar nästa scenario då, där du själv står framför spegeln och ser dig själv på samma sätt som du ser din fina vän. Och ger de komplimanger som du skulle gett till henne/honom. 


Du står ensam och studerar din kropp i spegeln."ååh, min rumpa is to die for, den blir så himla snygg i jeans. Skitsamma om jag inte har strl S/M, jag älskar min kropp! Och alla har celluliter, de är där, deal with it världen." Du ställer dig närmre spegeln och studerar ansiktet. "Wow! Vilka fina ögon jag har. Det har jag aldrig tänkt på innan, men de är så fint blåa. Rynkorna är där, men det gör ju inget, jag vill ju inte se ut som en bebisrumpa i ansiktet." Du ställer dig lite längre från spegeln och studerar din spegelbild. "Jag älskar min kropp!!"

Känns detta igen? Jag hoppas du svarar ja, men jag vet att inte alla spegeldagar utspelar sig på samma sätt. Och kanske känner du igen dig mest i första scenariot? Men vet du, vi blir så otroligt proppade med andras kroppar hela dagarna. Samhällets pepparkaksformsutgjutna kroppar, kroppar som inte skiljer sig åt, kroppar som är stöpta i samma form. Kroppar som letats efter, land och rike runt, för att exponeras och tryckas upp i våra ansikten var vi än går, sitter eller står. Så med alla dessa kroppar inprogrammerade i skallen ställer vi oss framför spegeln och konstaterar att nä... Min kropp stämmer inte in i den mallen. Där är det fel, där är fel, det där är fel, det där stämmer inte. Hjärntvätt. SÅ lika många gånger du ser någon annans kropp, ännu fler gånger ska du ställa dig framför spegeln och säga de fina saker du normalt sätt säger till en vän och att du ÄLSKAR din kropp. Gör du inte det, alltså älskar din kropp, så får du fake it til you make it. Träning ger resultat för både kropp och hjärna! Upprepa: Jag älskar min kropp. Inte Jag accepterar min kropp utan JAG ÄLSKAR MIN KROPP. Flera gånger om. Till slut så kan du mena det. Inga "men, det där och det där.." Jag älskar min kropp. Punkt. 

Kommer vi nu få en massa egenkära människor som går runt och tror att de är något. Jag hoppas det! Klart man ska vara kär i sig själv. För när man är kär, älskar man allt med den man är kär i, även s.k brister, skavanker och det som inte är stöpt i en form. Varför kan vi inte ge oss själva detta i present? 

Prestationsångest -Sååå 2009

Ibland när en del insikter infinner sig, kan man få en sådan aha-upplevelse att det bildas ståpäls över hela kroppen. Jag har fått en del sådana under min livstid. Som när en vän till mig visade hur jag kunde stänga av mina appar i min Iphone. Eller som när jag förstod att jag har makten att säga nej till telefonförsäljare, istället för att lyssna på något jag inte är intresserad av bara för att vara snäll. Eller som nu (det jag ska skriva om idag), att jag faktiskt kan omvandla prestationsångest till något effektivt och något som inte blockerar min fantasi eller mitt skapande. Jag har haft en del prestationsångest under de 27 jordsnurr jag överlevt, som många andra. Ibland mer och ibland mindre. För det mesta är prestationsångesten kopplad till skola eller jobb, där mitt koreografiska material eller skriftliga inlämningar ska "bedömas". JAG HAR NU TVÅ TIPS! Oj, caps Lock. Jag har nu två tips. 

tips nr 1. Byt ut prestation mot nyfikenhet och experimenterande.  Okej, nu kommer jag relatera det mesta till dansen, för det är där jag har den största erfarenheten av prestationsångest. Tar man en dansklass så kan det vara mycket prestation i det hela, för man vill göra rätt och man vill göra det bra. Man vill vara det heta och omdebatterade ordet; duktig. Sen vill man kanske ha kul också. Mestadels vill jag göra allt superbra, och ibland går jag över gränsen från positivt superbra till prestationsångestsuperbra. Då händer följande; jag blir lite lätt nervös (inte den allt för positiva nervositeten), jag hakar upp mig på misstag och "fel" i negativ bemärkelse. Jag tar inte längre dessa misstag och fel med en klackspark. Jag kanske till och med klankar ner på mig själv, blir lite arg så där vilket sedan resulterar i att jag gör ännu sämre ifrån mig vid nästa försök så att jag till slut bah.. NEJ. Stop. Detsamma kan gälla i mitt skapande av en koreografi. Men så kom jag på en grej! (för ganska länge sen iofs men ändå) Att istället för att lägga fokus på prestation, så är jag istället nyfiken. Ser det hela som ett enda stort experiment! Vad händer i kroppen när jag gör så här? Hur högt kan jag hoppa? Kan min arm bli ännu "längre"? Hur många steg kan jag komma ihåg? Bra, nu kom jag ihåg 32 av 34 steg, kan jag komma ihåg 33 st? Och så v. och så v. Hur kan du dra detta till ditt eget jobb/skola för att släppa på din prestationsångest? 

Vi gjorde ju så här när vi var barn, eller hur? Vi klättrade högt upp i träd för att vi ville testa hur högt vi kunde komma. Vi utmanade våra föräldrar i deras tålamod, många gånger medvetet. Hehe. Vi testade hur snabbt vi kunde cykla, hur långsamt vi kunde ta på oss ytterkläder och skor tills vår mamma sa åt oss: "Skynda nu, vi blir sena!" Vi experimenterade, provade för att vi var nyfikna. Sen när vi blev äldre skaffade vi oss mer kunskap, fick erfarenhet av experimentens konsekvenser och vi blev programmerade att gör jag något bra = beröm, känslan av lycka, gör jag något mindre bra = tystnad, tillsägelse, uppskrapade knän. Man vill ju så himlans gärna vara bra! Men du är bra! Bara så du vet. Och detta handlar inte om att vi ska slappa till oss eller bli lata, jag tycker inte om att vara lat och slappa är jag faktiskt inte bäst på. Jag menar bara på att vi kan omvandla prestationsångesten till något bra! Som faktiskt är mer effektivt och snällare mot en själv. Så nu tar vi fram barnet i oss själva! Haha, cheezy... Men ja, ni fattar! Var nyfiken! Experimentera.

Pioooh. Okej tips nr 2. Skratta åt det! Se videon nedan! Jag kom på det här inte allt för länge sen och youtubade idag efter fake-skratt och hittade den här fantastiska videon med det jag kom på inte allt för länge sen. Det här är faktiskt det mest effektiva sättet att lätta på trycket. FEJKSKRATT! Fejkskratta åt din prestationsångest tills du skrattar på riktigt. Believe me, det känns otroligt awkward i början och man kastar en blick åt alla håll först för att bekräfta att ingen hör eller ser. Det kan ta emot också, om man inte är på glatt humör. Om det känns jobbigt, be någon annan att fejkskratta "åt" dig. Då börjar du antagligen skratta, och så börjar den andra skratta på riktigt. Och så skrattar ni en stund, och där lättade ångesten. Jag och min sambo har testat det några gånger tillsammans, och fungerar pinsamt nog väldigt effektivt. Våga prova! 

OBS! Fejkskratt kan hjälpa till vid all typ av ångest. OBS! Glöm inte kolla youtubeklippet nedan. OBS!

Ni ska veta att det inte är något fult eller skamligt med prestationsångest, bara för att ingen pratar om det. Det är en del av livet, på samma sätt som lycka och välmående. 

Till alla kvinnor!

Kvinnor, tjejer, fruntimmer, kärringar, tanter. Skärp er. Något jag har gått runt och tänkt på i flera flera år, det är på tråkigt bemötande av en hel del kvinnor/tjejer på olika tillställningar, fester, i skolan, på olika jobb, i kyrkan m.m. Med tråkigt bemötande menar jag nedlåtande/ifrågasättande blickar, korta torra samtal, uteslutande gemenskap. Whats up with that? Kan vi lägga ner garden, sluta se varandra som konkurrenter och istället lyfta varandra! Vad är det vi konkurrerar om? Egentligen. Vi är alla unika med olika personligheter, egenskaper och livshistorier. Vi kan inte ta någon annans plats, och SKA inte ta någon annans plats. Vi är olika så att vi i en grupp kan komplettera varandra. Men varför sitter jag där senare vid en tillställning med ett gäng finniga killar och pratar om livet. Var tog den trevliga tjejen vägen som jag försökte starta ett samtal med? Värst vad länge hon var på toa... (hon försvann) Det är kanske mer spännande att prata med någon med det motsatta könet? Eller enklare? Vad vet jag. Jag är inte så fokuserad vid kön. Eller så kanske jag var sjukt tråkig att prata med. Vad vet jag. Jag vet bara att i ett samhälle där vi tjejer/kvinnor behöver varandra, så kan vi inte se ner på varandra. Se varandra som tillgångar istället för konkurrenter! Jag pallar inte ännu en tillställning där jag utesluts pga att jag är kvinna. Nu säger jag inte att detta sker överallt, verkligen inte, men det har skett så pass många gånger att jag nu blivit irriterad. OM det är så att du är kvinna, och ska på någon festlighet, till jobbet, till skolan där det finns andra kvinnor, BJUD IN, prata med dem! Är de nya till gemenskapen; TA HAND OM DEM! Lyft varandra!

Sen måste jag säga att jag har fått möta en HEL del nya, fina, starka och helt underbara kvinnor/tjejer också!  Som en vis tjejkompis sa: We should run the world, not each other! KAN vara hämtat från någon låt, jag vet inte, har inte ifrågasatt det. Haha! Men hon är väldigt vis i alla fall.