Jag älskar min kropp!

JAG älskar min kropp. 

Jag ÄLSKAR min kropp. 

Jag älskar MIN kropp. 

Jag älskar min KROPP. 

Scenariot. Två fina vänner står framför spegeln i underkläder och studerar varandras kroppar. Den ena vännen studerar sin väns kropp uppifrån och nerifrån, bakifrån och framifrån och säger: "Guuu, vad mycket celluliter du har på din rumpa. Du kan inte visa upp den i sommar! Och dina bröst, va hängiga och små dom är... När du blir 30 tycker jag att du kan ge dig själv en födelsedagspresent, ett bröstlyft." De böjer sig närmre mot spegeln och studerar varandras ansikten. "Vad har hänt? När fick du sådana mörka ringar under ögonen? Vi tackar Gud för smink så att du slipper gå ut så där! Och dina rynkor, suck... Nu går det bara utför för dig." De kliver lite längre från spegeln för att återigen studera varandras kroppar. "Nä, du får sluta äta socker och vitt bröd annars vet jag inte vad du ska göra med din putande mage.. Sanslöst, hur hände det där? Jag hatar din kropp!"


Känns scenariot igen? Inte? Vad skönt. Det hade ju vart tråkigt om du kände igen dig i detta elaka scenario. Men om du läser det en gång till och byter ut "du", "dina/din" mot "jag" och "mina/min"... Känner du igen dig? Förmodligen lite mer va? Vad tråkigt! Vad elak du är mot dig själv. Varför skulle du vilja se på dig själv så där när du aldrig skulle få för dig att se en nära vän på samma sätt? Okej, vi tar nästa scenario då, där du själv står framför spegeln och ser dig själv på samma sätt som du ser din fina vän. Och ger de komplimanger som du skulle gett till henne/honom. 


Du står ensam och studerar din kropp i spegeln."ååh, min rumpa is to die for, den blir så himla snygg i jeans. Skitsamma om jag inte har strl S/M, jag älskar min kropp! Och alla har celluliter, de är där, deal with it världen." Du ställer dig närmre spegeln och studerar ansiktet. "Wow! Vilka fina ögon jag har. Det har jag aldrig tänkt på innan, men de är så fint blåa. Rynkorna är där, men det gör ju inget, jag vill ju inte se ut som en bebisrumpa i ansiktet." Du ställer dig lite längre från spegeln och studerar din spegelbild. "Jag älskar min kropp!!"

Känns detta igen? Jag hoppas du svarar ja, men jag vet att inte alla spegeldagar utspelar sig på samma sätt. Och kanske känner du igen dig mest i första scenariot? Men vet du, vi blir så otroligt proppade med andras kroppar hela dagarna. Samhällets pepparkaksformsutgjutna kroppar, kroppar som inte skiljer sig åt, kroppar som är stöpta i samma form. Kroppar som letats efter, land och rike runt, för att exponeras och tryckas upp i våra ansikten var vi än går, sitter eller står. Så med alla dessa kroppar inprogrammerade i skallen ställer vi oss framför spegeln och konstaterar att nä... Min kropp stämmer inte in i den mallen. Där är det fel, där är fel, det där är fel, det där stämmer inte. Hjärntvätt. SÅ lika många gånger du ser någon annans kropp, ännu fler gånger ska du ställa dig framför spegeln och säga de fina saker du normalt sätt säger till en vän och att du ÄLSKAR din kropp. Gör du inte det, alltså älskar din kropp, så får du fake it til you make it. Träning ger resultat för både kropp och hjärna! Upprepa: Jag älskar min kropp. Inte Jag accepterar min kropp utan JAG ÄLSKAR MIN KROPP. Flera gånger om. Till slut så kan du mena det. Inga "men, det där och det där.." Jag älskar min kropp. Punkt. 

Kommer vi nu få en massa egenkära människor som går runt och tror att de är något. Jag hoppas det! Klart man ska vara kär i sig själv. För när man är kär, älskar man allt med den man är kär i, även s.k brister, skavanker och det som inte är stöpt i en form. Varför kan vi inte ge oss själva detta i present?