Nu ställer vi oss i ledet?

Byråkrati. Ett ord som innehåller ett annat ord. Byrå. En byrå kan vara funktionell om man använder den på rätt sätt men så fort man ska använda byrån till något annat blir det kaos. Jag kan som inte förvara frysvaror i den, för då tinar allt. Jag kan använda den som ett bord, men det blir himla obekvämt. Jag menar var ska benen ta vägen? Det frustrerar mig att jag inte kan använda byrån till något annat än vad den är ämnad för. Den är ämnad till att förvara föremål som får plats, och utrymmet är inte oändligt. Det är begränsat utrymme i en byrå. 

SÅ känner jag just nu om allt som har med byråkrati att göra! Jag känner mig trängd, kränkt i att jag inte kan få vara den jag verkligen vill vara. Det är begränsat utrymme i byråkrati. Ställ dig i ledet. Jag önskade verkligen att jag var en sådan som kunde ställa mig i ledet. Acceptera läget. Förstå vad skönt det hade varit! Jag hade besparats på så mycket frustration, tårar och sömnlösa nätter. 

De säger att vi har sådana otroliga valmöjligheter i Sverige. Och det har vi och det finns länder som har det ännu värre, men jag bor i Sverige och hade planerat att bo i Sverige väldigt länge så därför vill jag göra det så drägligt som möjligt för mig så att jag kan göra det drägligt för andra. Men det är ju val som någon annan har bestämt. Så vi kan välja av det utbud som någon annan valt att vi kan välja. Det som stör mig absolut mest är att byråkrati kan användas på ett otroligt sämst sätt. Att skapa vägar, regelverk och strukturer som en generaliserande åtgärd, där individens drömmar och framtidsförhoppningar ibland inte får plats, gör att jag knyter nävarna tills de vitnar. Jag är en av dem som inte får plats.

Det är väl självklart att vi inte ska göra som vi vill. Vi behöver regler, lagar och så vidare för att vi ska ha ett fungerande samhälle. Men byråkrati som minskar destruktivitet och ohälsa är en sak, men när byråkrati finns ”bara för att” är… Apa. (ta inte illa upp, alla apor som läser)

Nu kanske ni undrar vad som hänt? Jag har en dröm. Att få undervisa ungdomar varje dag tills jag dör. Undervisa i dans. Jag älskar att arbeta med ungdomar i danssalen. Jag älskar att få möta ungdomar varenda dag, att få inspirera, utmana i konstnärlighet, fostra och stötta ungdomar. Jag vill göra skillnad! Jag vill att ungdomar ska förstå sitt eget värde och deras egna styrkor. Jag vill att de ska känna sig älskade och behövda. Jag vill följa med på deras resa till vuxenlivet, se deras utveckling, stötta när det behövs, fostra dem till fungerande medborgare. För att jag ska kunna göra detta behöver jag själv inspireras, syssla med det jag brinner för och framförallt undervisa i det jag brinner för! Hur ska jag fånga mina elever för mitt ämne, om jag själv inte brinner för det? 

Skolverket har bestämt att man inte kan kombinera två estetiska ämnen i sin universitetsutbildning och man kan absolut inte bara läsa dans och allt vad det innefattar. Jag kan välja matte, historia, svenska och engelska. Eller i mitt fall nu, företagsekonomi. Det var ju fint att jag fick igenom det, företagsekonomi, efter lite om och men. Varför jag tjatade till mig företagsekonomi kanske ni undrar, men det behöver jag inte svara på nu. 

VARFÖR KAN JAG INTE FÅ KOMBINERA TVÅ ESTETISKA ÄMNEN ELLER BARA HA ETT? Jo, för att skolverket bestämde det och för att det är så. Det var den förklaringen från skolverket, följande är mina egna antaganden och slutsatser efter lästa artiklar, regeringsbeslut och andra viktiga texter. Mina anställningschanser ökar om jag tar ett teoretiskt ämne också. De vill att vi ska få ökade chanser till att få jobb. Det är ju fint. Men hade det inte varit ännu finare om vi fick koncentrera oss på ett ämne som vi brann för? Förkovrade oss i det, så att vi kan ge ännu mer till våra elever. Tänk om jag hade kunnat få fokusera på dansen, fördjupa mig i koreografiskt arbete, konstnärliga processer och så vidare. Så mycket jag hade kunnat geee till mina elever! 

I och med att Moderaterna skär ner mer och mer på kulturen i Sverige, minskas även arbetstillfällen för oss kulturarbetare och då är det väl klart att de ändrar om i utbildningen också. Och om de på lång sikt planerar att avveckla kulturen ännu mer (under förutsättningen att de fortfarande är vid makten, vilket jag absolut inte hoppas på), så är det väl klart att de tvingar oss att läsa ett teoretiskt ämne. Jag värderar inte teoretiska ämnen som något dåligt, det är underbart att det finns och att det finns lärare som brinner för matte, svenska och engelska! Det behövs också! På samma sätt som de estetiska ämnena behövs. 

Jag är dessutom i en skarv i lärarutbildningen där jag tillhör en av de årskullar som inte får vara ett ämneslärare, medan i den absolut nyaste versionen av lärarutbildningen tillåter ett ämneslärare. Vad händer? Jag hade bara oturen att hamna i den årskull där jag inte får plats för det jag vill. Så länge vi har en utbildningsminister som vänder kappan efter vinden, byter regelverk och riktningar lika ofta som han byter kalsonger, kommer vi ha en otrygg och instabil utbildning som knappt den administrativa personalen på skolan hänger med på. Och hur hållbart är det? 

Min kritik är inte riktad till skolan och dess personal. Jag älskar skolan och alla skoleldsjälar! Min kritik är riktad till dagens styrmän och kvinnor, som gick i skolan på stenåldern och som tittar på medan skolpersonal och lärare bränner ut sig till tusen för att behaga och följa föränderliga regler, nedskärningar efter nedskärningar. Säga nej till elever som vill något annat än vad regeringen har utformat. Frustratiiiooon...

Ofärdiga tankar på en blogg. Detta är inte bara ett gnällinlägg, jag har redan tagit allt detta vidare till skolverket i form av ett formellt och sakligt mejl där jag belyser fördelarna med att hålla sig inom det ämne man brinner för. Jag kommer ta detta vidare på alla sätt och vis tills de tröttnar på mig. Jag är mån om min framtid och mitt välbefinnande, för då kan jag vara en tillgång till samhället och andra människor! Vissa kanske tycker att jag bah kan ställa mig i ledet och acceptera läget och fokusera på fördelarna att jag blir mer anställningsbar. För det första är jag tyvärr inte lagd åt det hållet. För det andra kan jag kan inte inspirera, om jag själv inte är inspirerad! Jag kämpar för allt jag tror på. För jag vet att jag är hälsosam i mitt tänk, och jag skadar inga andra människor i mitt arbete. Jag är mot orättvisor som går utöver en människas välbefinnande och frihet i att vara sig själv. Det är ingens rätt att beröva en annan människas drömmar, personlighet och frihet! 

Aaah, måste sluta skriva nu så att jag inte ballar uuur. Jag LOVAR att skriva om något gladare en annan dag. Hej. Nu ska jag dansa tills jag blir glad igen. 


Edit. Anledningen till att jag belyser kombinationen av två estetiska ämnen, är för att jag är utbildad teaterpedagog på folkhögskolenivå och skulle vilja fördjupa mig i teaterpedagogik på högskolenivå. Tänk vad gött det hade varit att kunna kombinera dans och teater, och att kunna använda dansen i teater och vice versa. Då hade jag kunnat fördjupa mig i dessa på ett annat sätt än om jag läser två helt skilda ämnen som inte på något sätt kan vara kopplade till varandra. 

Han hälsade med penis!

rätten till sin egen kropp! 

Något jag har funderat över det är hur jag, exempelvis på ett dansgolv, kan upplevas som en riktig tråkig sak som inte kan ha lite "kul". Det är inte min värdering. Det är i andra killars ögon. Killar som, utan min tillåtelse, trycker sitt skrev mot min rumpa i hopp om att få ta en svängom tätt slingrande om varandra. Han hälsar med sin penis. Han vill ha en trevlig stund. Min instiktiva reaktion är, utan att vända mig om, ta tag i hans arm, vrida om den, slänga hans kropp över mig mot golvet, och när han ligger där, trycka honom på bröstet med min vältränade fot samtidigt som jag håller hans arm i ett omvridet järngrepp. Och väsa: Har jag bjudit in dig? Inte? Oh, jag svängde lite på rumpan? Då tänkte du att, den här rumpan är min att erövra? Vem gav dig den rätten? Du? Jaha, men jag som ägare tyckte att det var okej? Tydligen inte, för då skulle du inte ligga här på golvet som en slak soldat. 

Hade jag gjort allt det där, så hade inte bara folk trott att jag var en hemlig ninja, utan att jag kanske tar i lite väl. Men så här känner jag på riktigt när det händer. Istället för att ställa till en scen (och för att inte avslöja min hemliga ninjaidentitet), vänder jag mig ibland om, stilla, stirrandes, skakar på huvudet. Eller så gör jag sliiiiide åt ett annat håll för att lösgöra mig från penisens ihärdiga blick. Men det fanns en tid då jag fick för mig att det är så här det går till, alltså att jag inte hade ensamrätt till min egen kropp. Jag var yngre, naivare och inte van vid att säga nej till människor som ville ta på mig utan min egentliga tillåtelse (även om det kändes fel). Man skulle se det som uppskattning. Det var ju någon som gillade vad den såg. 

Det är ju kul. Folk runt omkring mig visade också att det var okej, för de tillät sig behandlas på samma sätt. MEN DET ÄR INTE OKEJ!! Det är vidrigt! Och jag avskyr att det finns de som bara stjäl och stjäl och stjäl av ens integritet, självuppfattning och självvärdering. 

Din kropp är din egendom. Du har ensamrätt till din kropp. Din egendom. Du äger den. Ändå händer det att någon otillåtet tar den ensamrätten från dig. Det kan hända lite varstans, på dansgolvet, på bussen, hos en kompis kompis eller t.o.m. i ens eget hem. Både fysiskt och verbalt kan ensamrätten till din egen kropp tas från dig. Det är vi, själva, som bestämmer vem som kan få tillträde till våra kroppar. Vi har makten att sätta gränsen till vad som är okej. THERE! Inte tacka och ta emot, säg nej tack och stå emot!