Jag älskar min kropp!

JAG älskar min kropp. 

Jag ÄLSKAR min kropp. 

Jag älskar MIN kropp. 

Jag älskar min KROPP. 

Scenariot. Två fina vänner står framför spegeln i underkläder och studerar varandras kroppar. Den ena vännen studerar sin väns kropp uppifrån och nerifrån, bakifrån och framifrån och säger: "Guuu, vad mycket celluliter du har på din rumpa. Du kan inte visa upp den i sommar! Och dina bröst, va hängiga och små dom är... När du blir 30 tycker jag att du kan ge dig själv en födelsedagspresent, ett bröstlyft." De böjer sig närmre mot spegeln och studerar varandras ansikten. "Vad har hänt? När fick du sådana mörka ringar under ögonen? Vi tackar Gud för smink så att du slipper gå ut så där! Och dina rynkor, suck... Nu går det bara utför för dig." De kliver lite längre från spegeln för att återigen studera varandras kroppar. "Nä, du får sluta äta socker och vitt bröd annars vet jag inte vad du ska göra med din putande mage.. Sanslöst, hur hände det där? Jag hatar din kropp!"


Känns scenariot igen? Inte? Vad skönt. Det hade ju vart tråkigt om du kände igen dig i detta elaka scenario. Men om du läser det en gång till och byter ut "du", "dina/din" mot "jag" och "mina/min"... Känner du igen dig? Förmodligen lite mer va? Vad tråkigt! Vad elak du är mot dig själv. Varför skulle du vilja se på dig själv så där när du aldrig skulle få för dig att se en nära vän på samma sätt? Okej, vi tar nästa scenario då, där du själv står framför spegeln och ser dig själv på samma sätt som du ser din fina vän. Och ger de komplimanger som du skulle gett till henne/honom. 


Du står ensam och studerar din kropp i spegeln."ååh, min rumpa is to die for, den blir så himla snygg i jeans. Skitsamma om jag inte har strl S/M, jag älskar min kropp! Och alla har celluliter, de är där, deal with it världen." Du ställer dig närmre spegeln och studerar ansiktet. "Wow! Vilka fina ögon jag har. Det har jag aldrig tänkt på innan, men de är så fint blåa. Rynkorna är där, men det gör ju inget, jag vill ju inte se ut som en bebisrumpa i ansiktet." Du ställer dig lite längre från spegeln och studerar din spegelbild. "Jag älskar min kropp!!"

Känns detta igen? Jag hoppas du svarar ja, men jag vet att inte alla spegeldagar utspelar sig på samma sätt. Och kanske känner du igen dig mest i första scenariot? Men vet du, vi blir så otroligt proppade med andras kroppar hela dagarna. Samhällets pepparkaksformsutgjutna kroppar, kroppar som inte skiljer sig åt, kroppar som är stöpta i samma form. Kroppar som letats efter, land och rike runt, för att exponeras och tryckas upp i våra ansikten var vi än går, sitter eller står. Så med alla dessa kroppar inprogrammerade i skallen ställer vi oss framför spegeln och konstaterar att nä... Min kropp stämmer inte in i den mallen. Där är det fel, där är fel, det där är fel, det där stämmer inte. Hjärntvätt. SÅ lika många gånger du ser någon annans kropp, ännu fler gånger ska du ställa dig framför spegeln och säga de fina saker du normalt sätt säger till en vän och att du ÄLSKAR din kropp. Gör du inte det, alltså älskar din kropp, så får du fake it til you make it. Träning ger resultat för både kropp och hjärna! Upprepa: Jag älskar min kropp. Inte Jag accepterar min kropp utan JAG ÄLSKAR MIN KROPP. Flera gånger om. Till slut så kan du mena det. Inga "men, det där och det där.." Jag älskar min kropp. Punkt. 

Kommer vi nu få en massa egenkära människor som går runt och tror att de är något. Jag hoppas det! Klart man ska vara kär i sig själv. För när man är kär, älskar man allt med den man är kär i, även s.k brister, skavanker och det som inte är stöpt i en form. Varför kan vi inte ge oss själva detta i present? 

Prestationsångest -Sååå 2009

Ibland när en del insikter infinner sig, kan man få en sådan aha-upplevelse att det bildas ståpäls över hela kroppen. Jag har fått en del sådana under min livstid. Som när en vän till mig visade hur jag kunde stänga av mina appar i min Iphone. Eller som när jag förstod att jag har makten att säga nej till telefonförsäljare, istället för att lyssna på något jag inte är intresserad av bara för att vara snäll. Eller som nu (det jag ska skriva om idag), att jag faktiskt kan omvandla prestationsångest till något effektivt och något som inte blockerar min fantasi eller mitt skapande. Jag har haft en del prestationsångest under de 27 jordsnurr jag överlevt, som många andra. Ibland mer och ibland mindre. För det mesta är prestationsångesten kopplad till skola eller jobb, där mitt koreografiska material eller skriftliga inlämningar ska "bedömas". JAG HAR NU TVÅ TIPS! Oj, caps Lock. Jag har nu två tips. 

tips nr 1. Byt ut prestation mot nyfikenhet och experimenterande.  Okej, nu kommer jag relatera det mesta till dansen, för det är där jag har den största erfarenheten av prestationsångest. Tar man en dansklass så kan det vara mycket prestation i det hela, för man vill göra rätt och man vill göra det bra. Man vill vara det heta och omdebatterade ordet; duktig. Sen vill man kanske ha kul också. Mestadels vill jag göra allt superbra, och ibland går jag över gränsen från positivt superbra till prestationsångestsuperbra. Då händer följande; jag blir lite lätt nervös (inte den allt för positiva nervositeten), jag hakar upp mig på misstag och "fel" i negativ bemärkelse. Jag tar inte längre dessa misstag och fel med en klackspark. Jag kanske till och med klankar ner på mig själv, blir lite arg så där vilket sedan resulterar i att jag gör ännu sämre ifrån mig vid nästa försök så att jag till slut bah.. NEJ. Stop. Detsamma kan gälla i mitt skapande av en koreografi. Men så kom jag på en grej! (för ganska länge sen iofs men ändå) Att istället för att lägga fokus på prestation, så är jag istället nyfiken. Ser det hela som ett enda stort experiment! Vad händer i kroppen när jag gör så här? Hur högt kan jag hoppa? Kan min arm bli ännu "längre"? Hur många steg kan jag komma ihåg? Bra, nu kom jag ihåg 32 av 34 steg, kan jag komma ihåg 33 st? Och så v. och så v. Hur kan du dra detta till ditt eget jobb/skola för att släppa på din prestationsångest? 

Vi gjorde ju så här när vi var barn, eller hur? Vi klättrade högt upp i träd för att vi ville testa hur högt vi kunde komma. Vi utmanade våra föräldrar i deras tålamod, många gånger medvetet. Hehe. Vi testade hur snabbt vi kunde cykla, hur långsamt vi kunde ta på oss ytterkläder och skor tills vår mamma sa åt oss: "Skynda nu, vi blir sena!" Vi experimenterade, provade för att vi var nyfikna. Sen när vi blev äldre skaffade vi oss mer kunskap, fick erfarenhet av experimentens konsekvenser och vi blev programmerade att gör jag något bra = beröm, känslan av lycka, gör jag något mindre bra = tystnad, tillsägelse, uppskrapade knän. Man vill ju så himlans gärna vara bra! Men du är bra! Bara så du vet. Och detta handlar inte om att vi ska slappa till oss eller bli lata, jag tycker inte om att vara lat och slappa är jag faktiskt inte bäst på. Jag menar bara på att vi kan omvandla prestationsångesten till något bra! Som faktiskt är mer effektivt och snällare mot en själv. Så nu tar vi fram barnet i oss själva! Haha, cheezy... Men ja, ni fattar! Var nyfiken! Experimentera.

Pioooh. Okej tips nr 2. Skratta åt det! Se videon nedan! Jag kom på det här inte allt för länge sen och youtubade idag efter fake-skratt och hittade den här fantastiska videon med det jag kom på inte allt för länge sen. Det här är faktiskt det mest effektiva sättet att lätta på trycket. FEJKSKRATT! Fejkskratta åt din prestationsångest tills du skrattar på riktigt. Believe me, det känns otroligt awkward i början och man kastar en blick åt alla håll först för att bekräfta att ingen hör eller ser. Det kan ta emot också, om man inte är på glatt humör. Om det känns jobbigt, be någon annan att fejkskratta "åt" dig. Då börjar du antagligen skratta, och så börjar den andra skratta på riktigt. Och så skrattar ni en stund, och där lättade ångesten. Jag och min sambo har testat det några gånger tillsammans, och fungerar pinsamt nog väldigt effektivt. Våga prova! 

OBS! Fejkskratt kan hjälpa till vid all typ av ångest. OBS! Glöm inte kolla youtubeklippet nedan. OBS!

Ni ska veta att det inte är något fult eller skamligt med prestationsångest, bara för att ingen pratar om det. Det är en del av livet, på samma sätt som lycka och välmående.