Vet ni att man faktiskt kan säga nej till skitsnack. Det är sjukt enkelt. Man säger bara nej tack. Man kan hålla upp ena handen också, som om man säger stop, fast med handen. Man kan alltså verbalisera och gestikulera samtidigt eller göra en av de båda, för att slippa höra.
Vi kan gå runt och tro att vi inte har möjlighet att tacka nej till skitsnack. Men vi har faktiskt möjlighet att tacka nej till det, men ibland kanske vi inte vill tacka nej. För visst är det väl ändå lite kul att snacka skit om någon? Att trampa på någon, för att man själv kan få framstå som en liiiite bättre person? Växa några centimeter för just det tillfället? Man känner hur den primitiva varelsen, likt Gollum i Sagan om ringen, tar form och ögonen smalnar. Man sänker ljudnivån i tron om att våra ord kan gå genom väggar, färdas flera mil och landa i "fel" persons öron. Viskelivisk. Munnen vattnas och en känsla av falsk samhörighet sprider sig i rummet. Vissa har i och för sig inte ens den "artiga" sidan utan kan, med munnen full av bajs, skrika ut skitsnacket så att alla hör. Den andra nämnda sorten kan ibland bli lite mer accepterad, för de är tydligen modiga som vågar säga vad de tycker. Jag tycker det luktar som ett stycke bajs efter en vild enchiladasfrosserikväll.
Om vi går runt och tror att vi blir bättre personer av att trampa på andra, you better think again. På samma sätt som hat föder hat föder skitsnack följande: (detta är alltså i dessa punkter som skitsnacket börjar i också)
- Osäkerhet
- Avundsjuka/svartsjuka
- Orolighet
- Misstänksamhet gentemot vänner och andra potentiella skitsnackare
- Och givetvis: ännu mer skitsnack
Och så går det runt runt runt. Säger du nej tack, kan du vara med att bryta cirkeln. Ibland kan jag bara säga: Jaha. Rycka på axlarna. Tystnad. Skitsnackaren fumlar sedan efter något positivt att säga om den hen snackade skit om i hopp om att rädda situationen. Oftast blir det så. Ibland blir det värre. Ännu mer skitsnack, för att "vinna" mig i samtalet. Och visst kan jag falla dit jag också och har gjort FLERA gånger under min tid på jorden (jag är inget helgon). Att jag blir den som skitsnackar om någons skor tex. Men jag orkar inte. Om någon har ett par skor på sig, så är det av samma anledning som du har dina på dig. 1. Du vill inte gå barfota. 2. Du tycker dina skor är snygga. Kan vi inte bara vara snälla med varann? Hålla munbajset på insidan och släppa ut fjärilar och rosa moln istället? För vem blir inte glad av sånt? Jag älskar ju rosa.
Jag är uppvuxen i ett skitsnackigt-fritt hem. Min underbara mor har aldrig skitsnackat med mig eller skitsnackat med någon så att jag hört. Och säger hon något som hon inte gillar hos en person så är det ett opartiskt konstaterande. Hon har alltid något gott att säga om alla människor hon kommer i kontakt med och säger gärna det till dem också. Ibland är en och annan lyckotår inblandad, som jag fått ärva (Tack mamma!). Jag gråter MINST 3 ggr i veckan. Jag är SÅ tacksam för det skitsnackig-fria och framförallt fördomsfria hem jag fått växa upp i. Det har gett mig ödmjukhet och kärlek för andra människor och till livet i sig.
SÅ när du känner själv att du vill skitsnacka av dig, ta ett djupt andetag och medan du tar det andetaget fråga dig själv; varför känner jag det här behovet att trycka ner en annan människa? Är jag osäker/avundsjuk/Svartsjuk eller bara uttråkad eller vill jag bonda tomt med den här personen? Det spelar ingen roll om personen i sig hör det eller inte, för det du gör är att du trycker ner dig själv i det hela också, inte bara den du snackar om. Det är en tom hävdan av dig själv. För vi kan ju inte bygga vår personlighet, liv och relationer på tomhet, eller hur? Vi behöver näring. Och den näringen är kärlek. Har du inte något gott att säga, bajsa med stängd mun. Tack.
